Ett tidigt minne.
På andra våningen i ett stort ljust sovrum som vetter mot en lummig innergård speglar jag mig i morfars knä. Förmiddagssolen lyser starkt snett in genom fönstrets springa som hålls öppen med en tändsticksask och landar vitt på bordsstaffliet och sekretärbokhyllan framför oss. Småfåglars kvitter från gårdsträden blandas med ljudet från någon som maniskt piskar ångesten ur sina mattor. I fönstret står svärmorstungor och pelargoner.
Pensel i min hand. Morfar håller sin hand över min. Vi hämtar grönt och guld från paletten. Med korta penseldrag gör vi solstrålar och lövverk på vit masonit. Till hjälp har morfar fäst ett fotografi av en skir bokskog med ett hav av vitsippor som morfar tagit i Pålsjöskog något år tidigare. Jag tror att morfar hade velat stå med gräs och vitsippor mellan tårna och känna det han målar. Nu orkar han inte längre och nöjer sig med att nå naturen och världen genom minnen, drömmar och de bilder han skapar.
Mormor förbereder lunch i köket. Det är i köket och röda hallen jag brukar vara när jag hälsar på. Då är dörren till morfars rum stängd, men inte idag.
Morfar har vit skjorta med ärmhållare och några färgstänk. Han bär väst och byxor av samma tyg. Byxorna hålls uppe med hängslen och smal livrem. Det doftar svagt av oljefärg, tobak och Aqua Vera.
Den röda Dux-bäddsoffan är bäddad idag och framför den står ett soffbord med en beigebrun löpare, ett askfat i svart-vit-rutig keramik och på hyllan under bordet ligger några veckotidningar och en kvällstidning.
”Här i knäet söker jag dig morfar. Du fångar ögonblick av grönt, guld och svart. Om tre månader ska du dö i detta rum. Det vet du inte nu. Du kommer aldrig till mitt treårskalas.”
Jag har fäst ett suddigt fotografi på staffliet. ”Nu är det jag som målar, med din hand i min. Där blir du, och jag. Som i en spegel.”
