“Så fort man befinner sig i en ljuscirkel helt omringad av mörker, känner man sig genast fullständigt isolerad. Där, i denna ljuscirkel, känner man sig som hemma, man är inte rädd för någon, och man skäms inte för någonting. Där glömmer man att ur mörkret iakttar många främmande ögon från alla håll allt vad man gör. I den snäva ljuscirkeln kände jag mig till och med mer hemma än i min egen våning. Där kan min nyfikna värdinna kika i nyckelhålet, medan i den snäva ljuscirkeln mörkrets svarta väggar som omger den, tycks vara ogenomträngliga. I en sådan snäv ljuscirkel är det liksom vid koncentrerad uppmärksamhet lätt att inte bara beskåda föremålen in i minsta detalj utan också att leva med de intimaste känslor och tankar och utföra komplicerade handlingar. Man kan lösa våra problem och analysera alla nyanser i sina egna känslor och tankar. Man kan ha kontakt med en annan person, förnimma den, anförtro den sina intimaste tankar och i sitt minne återuppleva det förflutna och drömma om framtiden.” Stanislavskij
