“Är ni kalla invärtes, kan det naturligtvis inte komma någon värme i era känslor, och utan känsla kan det inte finnas vare sig upplevelse eller konst.” Stanislavsij
“Det är glömskan som skapar konservatism. Mannen med det så kallade goda minnet blir revolutionär.” (Sandemose)
Trivs du där du är?
mitt blod
är fortfarande varmt.
eldens lågor
färgar
nattens himmel.
i dina färger.
du klär av mig
naken
kallt golv
din blick vandrar
över min
kropp
ärr
öppna sår
du följer mina andetag
vägen in
till barnet
som får vila
i dig en stund
väckarklocka blinkar rött
i mörkt rum
om jag är jag
försvinner du
[var] “försiktig med att använda spegeln. Den vänjer skådespelaren vid att se sig själv utanpå och inte se in i sig själv” Stanislavskij
“Så fort man befinner sig i en ljuscirkel helt omringad av mörker, känner man sig genast fullständigt isolerad. Där, i denna ljuscirkel, känner man sig som hemma, man är inte rädd för någon, och man skäms inte för någonting. Där glömmer man att ur mörkret iakttar många främmande ögon från alla håll allt vad man gör. I den snäva ljuscirkeln kände jag mig till och med mer hemma än i min egen våning. Där kan min nyfikna värdinna kika i nyckelhålet, medan i den snäva ljuscirkeln mörkrets svarta väggar som omger den, tycks vara ogenomträngliga. I en sådan snäv ljuscirkel är det liksom vid koncentrerad uppmärksamhet lätt att inte bara beskåda föremålen in i minsta detalj utan också att leva med de intimaste känslor och tankar och utföra komplicerade handlingar. Man kan lösa våra problem och analysera alla nyanser i sina egna känslor och tankar. Man kan ha kontakt med en annan person, förnimma den, anförtro den sina intimaste tankar och i sitt minne återuppleva det förflutna och drömma om framtiden.” Stanislavskij
“Vi sa att vi alltid skulle vara sanna. Att vi skulle stå nakna inför varandra. Men om jag inte vet vem jag är, vad jag vill och vart jag är på väg? Vad är då min nakenhet värd?”
Ett tidigt minne.
På andra våningen i ett stort ljust sovrum som vetter mot en lummig innergård speglar jag mig i morfars knä. Förmiddagssolen lyser starkt snett in genom fönstrets springa som hålls öppen med en tändsticksask och landar vitt på bordsstaffliet och sekretärbokhyllan framför oss. Småfåglars kvitter från gårdsträden blandas med ljudet från någon som maniskt piskar ångesten ur sina mattor. I fönstret står svärmorstungor och pelargoner.
Pensel i min hand. Morfar håller sin hand över min. Vi hämtar grönt och guld från paletten. Med korta penseldrag gör vi solstrålar och lövverk på vit masonit. Till hjälp har morfar fäst ett fotografi av en skir bokskog med ett hav av vitsippor som morfar tagit i Pålsjöskog något år tidigare. Jag tror att morfar hade velat stå med gräs och vitsippor mellan tårna och känna det han målar. Nu orkar han inte längre och nöjer sig med att nå naturen och världen genom minnen, drömmar och de bilder han skapar.
Mormor förbereder lunch i köket. Det är i köket och röda hallen jag brukar vara när jag hälsar på. Då är dörren till morfars rum stängd, men inte idag.
Morfar har vit skjorta med ärmhållare och några färgstänk. Han bär väst och byxor av samma tyg. Byxorna hålls uppe med hängslen och smal livrem. Det doftar svagt av oljefärg, tobak och Aqua Vera.
Den röda Dux-bäddsoffan är bäddad idag och framför den står ett soffbord med en beigebrun löpare, ett askfat i svart-vit-rutig keramik och på hyllan under bordet ligger några veckotidningar och en kvällstidning.
”Här i knäet söker jag dig morfar. Du fångar ögonblick av grönt, guld och svart. Om tre månader ska du dö i detta rum. Det vet du inte nu. Du kommer aldrig till mitt treårskalas.”
Jag har fäst ett suddigt fotografi på staffliet. ”Nu är det jag som målar, med din hand i min. Där blir du, och jag. Som i en spegel.”
Page 1 of 2
